Back to home
in Mammaträning, Okategoriserade

Lillasyster är här!

  • 3 januari, 2018
  • By Madeleine Rybeck
  • 0 Comments
Lillasyster är här!

Tisdag den 2 januari vaknade jag 01.30 av att det gjorde så himla ont i magen. Vad fasen?! Jag som inte haft en enda förvärk kopplade inte riktigt där i mitt sömndruckna tillstånd, jag gick upp på toaletten, gick tillbaka och hann få två värkar till innan tanken slog mig att det kanske var just värkar? Kvällen innan hade jag suttit i soffan och gråtit över att jag var helt säker på att förlossningen aldrig skulle starta på egen hand, eftersom jag gick över sist och sen blev igångsatt, min kropp vet nog helt enkelt inte hur man gör... dessutom som sagt, inte ett enda tecken på att det var på gång så minst två veckor till skulle det nog dröja, och trött var jag, och less på att inte få sova (som att det skulle bli bättre när hen väl föddes?)... ni som varit gravida vet. Man tänker inte rationellt.

03.30 väckte jag min man med ett kort "du ska nog vakna nu" och han förstod direkt. 05.15 ringde vi farmor som bor en timme bort och sa att nu, nu behöver du komma. Exakt en timme senare ändrade värkarna karaktär från "lätt att andas igenom" till "okej, nu är det verkligen inte roligt". 06.30 kom farmor och vi åkte direkt mot förlossningen. Då var det rätt svettigt, jag höll stenhårt i min telefon och fokuserade på att klicka in varje värk i den värktajmer jag laddat ner några timmar tidigare. De kom ofta och de var kraftiga tyckte jag, detta skulle nog inte bli alltför långdraget. David kryssade sylvasst genom morgontrafiken och jag höll tummarna för att poliserna skulle vara lite extra morgontrötta...

När vi kom in på förlossningen strax efter kl 7 konstaterades att jag var 6 cm öppen vilket kändes bra, vi var en bra bit på väg! Lite försök med smärtlindring (västervik, som fungerade suveränt bra sist) men det gav knappt någon hjälp. Jag fick mest fokusera på att dra i min mans armar och andas i fyrkant när värkarna kom, vilka vågor det är alltså. Varje gång tänker man att man kommer att dö!

Omkring en kvart efter 8 var det dags att mobilisera krafterna för krystarbetet och denna del visste jag att jag var grym på, muskler att ta i med har jag! 08.59 tittade en totalt skogstokig tjej ut, skrek som en galning och talade om att nu ni, nu blir livet aldrig detsamma igen! Hon har ju varit en vilde i magen hela tiden så jag räknar med att vi aldrig kommer att få speciellt tråkigt med henne. 3240 g, 49 cm.

Precis som sist så släppte inte moderkakan, vilket ledde till att jag blev sövd för att ta ut den, och då också tappade en hel del blod. Så himla trist att det skulle bli så båda gångerna men är man en av de 3% som den inte släpper på så är det tydligen vanligt att det blir så även andra gången. På många sätt blev förlossningen exakt som sist. Det gick fort, några timmar, kroppen klarade sig så suveränt bra att vi inte ens fick sy ett enda stygn, någon ryggmärgsbedövning hann vi inte få och allt gick bra utom när moderkakan skulle ut vilket ledde till massa onödig blodförlust.

En stor skillnad denna gång var dock känslan efteråt. Sist hade jag ingen koll, jag bara kastades med, allt gick så fort och jag mådde så fruktansvärt dåligt efter uppvaket. Yr, trött, skakig. Nu vaknade jag redan efter en timme, kände mig pigg och fräsch trots så stor blodförlust och viktigast av allt, jag hann ha lilla fröken på bröstet en timme innan jag åkte iväg för operation, så känslan av kontroll och att hinna ta in situationen var helt annan. Jag kände mig så jäkla stolt och grym efteråt, vilket powerkropp jag ändå har!

Jag är också otroligt tacksam för min mans insats under hela tiden. Jag orkar inte prata för mig som jag brukar när jag har ont men han bara klev in och talade om hur jag ville ha det, servade med dricka, en stark arm att hänga mig i när kroppen ville kura ihop sig till en boll och fläktade när jag badade i svett. Han talade om när jag ville ha smärtlindring och påminde dem och vad som var viktigt för mig under hela förloppet. Fantastiskt skönt att känna att han fanns där på min sida, det gjorde enorm skillnad.

Såhär dagen efter är jag trött, jag har förstås knappt sovit, men i övrigt är jag så himla stark. Jag har mest ont i halsen (ja jag kanske skrek ett och annat där igår morse...) och träningsvärk i nacken av att ha pressat ner huvudet i kudden. Annars är jag knappt öm alls i kroppen och det, det är jag så vansinnigt tacksam för! Har man en kropp (eller hjärna) som hatar att vara gravid så känns det iaf väldigt tacksamt att den är grym på att klara sig helskinnad genom en förlossningen. Lite tur får man tydligen ha emellanåt.

Nu ska vi njuta av detta, vila och fira storasyster som fyller fem år idag. Snacka om födelsedagspresent!

By Madeleine Rybeck, 3 januari, 2018
0 Comments
  • Matilda Christensen
    3 januari, 2018

    Stort grattis igen! Kommer precis ihåg den där känslan på natten när det drar igång. Blev ju igångsatt med första -så mitt svar till sambon vid andra var att “Jag vet väl för f-n inte hur det skall kännas!” 😉
    Men oj vad skönt det är när dom är på utsidan 🙂
    Kram och njut nu! <3

  • Sanna
    3 januari, 2018

    Stort Grattis till hela familjen.
    Önskar er alla ett riktigt gott 2018

  • Jenny
    3 januari, 2018

    Stort stort GRATTIS!!! Så fint !! Kram Jenny

  • Ann-Sofie
    3 januari, 2018

    Grattis igen ❤🌹💐
    Fantastiskt att få höra om förlossningen. Skönt att allt gick bra och att ni mår bra.
    Blev oxå igångsatt med både ettan och tvåan. Så när det började med lite känningar på trean skickade jag maken till jobbet. Det gjorde ju inte ont. Lämnade småkillarna på skola och dagis. Men inte sjutton kändes det något direkt. Men efter att ha klockat värkar i en timme fick vi lov att komma sa bm.
    Ringde maken och sa att han kunde ju åka hem.
    Han hann inte sätta sig i bilen innan jag ringde igen.
    Så hans kollega på SSRS (de är frivilliga sjöräddare) fick snabbt komma till undsättning.
    Men inte trodde han att han skulle behöva slita av mig brallorna och hämta handdukar.
    När maken kom i genom dörren tog han mig i handen och sa -Ta det lugnt. Och därefter tog han emot sin tredje son på golvet i vardagsrummet.
    Ambulansen kom strax därefter, Tomas åkte tillbaka till sitt varv (Lindströms båtvarv) och vi till BB.
    Den lillungen går fortfarande sin egna väg 😀
    Grattis 🎁 till storasyster, vilken present.

  • Jeanette
    3 januari, 2018

    Det där är en sån enormt häftigt känsla. Stort grattis ännu en gång. ♥️

  • Malin - Lite Längre
    3 januari, 2018

    Skönt att det gick bra, men tråkigt med moderkakan. Jag klarade mig från det andra gången, så slapp blodförlusten då. Halsen – det är inte från intuberingen när de sövde då? Det sa de iaf till mig att man kunde ha rejält ont i halsen av, vilket jag hade. Stort grattis iaf! Kram!

    • Madeleine Rybeck
      4 januari, 2018

      Ja definitivt beror det på den också, jag var dock rätt krasslig i halsen redan innan vi åkte mot OP så det var nog en kombo. 🙂

      Tack snälla! kram

  • Lillemor Anderssln
    3 januari, 2018

    Härligt att allt gick bra ❤ Kroppen är fantastisk!

    Vilken kul present till syora syster. Smidigt framöver 😂👌

  • Jenny
    3 januari, 2018

    Jag minns att jag också satt och grät dagen före Minni kom i ren desperation. 😀 Skönt ändå att det gick bra och du känner dig ok redan! 🙂 Grattis ännu en gång!

  • Birgitta
    3 januari, 2018

    Massor av grattis. Hon ser ljuvlig ut. 😀

  • paulinagunnardo
    3 januari, 2018

    Så roligt att få höra om förlossningen! Och stort stort grattis igen! Jag har lite svårt att förstå att det är dags för mig när som helst.. häftigt att få ta del av hur det var för er.

    • Madeleine Rybeck
      4 januari, 2018

      Ja det är ju liksom helt overkligt tills det plötsligt sätter igång! Håller tummarna för er och att du får må bra nu sista tiden. Kramar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig på Instagram

@madeleine_rybeck