Okategoriserade

Finns det botemedel mot dåliga dagar?

Kan vi prata lite om det här med dåliga dagar? Jag tror att vi alla har det då och då men också att många av oss har väldigt svårt att hantera det, alltså acceptera dem som de är. Ser jag till mig själv så tycker jag verkligen att hela livet suger när jag har en dålig dag! Jag gör precis allt i min makt för att vända dem, jag blir mer och mer irriterad desto längre dagen går och jag känner att livet liksom bara rinner iväg. Överdrivet som sjutton men just då känns ju precis allt helt värdelöst!

Jag har försökt jobba med detta ett tag nu, att dels känna när en dålig dag är på väg men framförallt lära mig att hantera den på ett mer balanserat och snällt sätt. Inget blir ju bättre av att jag håller på elda upp mig, jag skulle vilja hitta ett sätt att acceptera dagen som den är utan att försöka förändra den.

Tänk om vi kunde se på livet som vi ser på våra barn. Jag älskar dig över allt annat, ibland blir vi osams (typ när du leker tonåring och skriker och stampar i golvet fast du bara är sex år eller när du biter mig med dina nya tänder som du inte lärt dig hantera ännu för att du inte ens fyllt ett år...) men jag älskar dig oavsett och även i de hetsigaste stunder så känner jag det så tydligt och starkt.

Tänk om vi kunde tänka så om livet. "Jag älskar dig alltid, massvis och obegränsat, just nu är du sjukt besvärlig men det ändrar inte min kärlek till dig." Istället för "alltså just nu hatar jag dig så mycket att du lika gärna kan dra åt helvete!". Så skulle vi ju aldrig tänka om våra barn, hur kommer det sig att vi tänker så om oss själva?

Känslan när man bara vill fly från alltihop! 

Jag har inget svar på detta, som ni kanske förstår. Jag lyfter det för att ta fram tankarna i ljuset, kunna vrida och vända på dem och kanske på så sätt bli lite klokare. Dessutom vill jag gärna tro att vi är många som har liknande problem och då kanske vi kan dela med oss av våra tankar här för att fler ska kunna lära sig acceptera livets bergochdalbana?

Min tanke är att det som saknas är nån slags grundtrygghet. Att även när livet är lite besvärligt, för det är det ju ibland, det går inte att slippa ifrån, vara så pass trygg i sig själv att man kan skratta lite åt eländet, ta en tupplur, krypa ner i soffan, läsa en bok, dricka te, ta en promenad eller göra något annat som man mår bra av och helt enkelt vänta ut det. För det går ju över. Innerst inne vet man (jag) det, jag önskar bara att man (jag) kunde ha förstånd nog att komma ihåg det även på de dåliga dagarna.

 

Har ni några tankar kring detta? Hur gör ni? Eller ni kanske inte har några dåliga dagar?

 

Häromdagen, en riktigt härlig lunchlöpning i strålande sol och -2 grader.

En väldigt BRA dag! 

0

4 kommentarer

  • Sara

    Känner verkligen igen mig. Jag är opererad för ett diskbråck i nacken som tyvärr inte blivit helt bra. Jag gör allt vad jag kan vad gäller rehab men jag är känslig för belastning och en blir lätt trött. Vissa dagar ”dippar” jag när smärtan tar över och orken försvinner. Jag kämpar på för att hålla modet uppe precis som du skriver men ibland går det bara inte. Ibland känns det bara så orättvist när man gör allt rätt men när det ändå inte räcker. Hittar du bra verktyg så hör av dig😉
    Kämpa på ävrn du. Kram

  • Tina

    I boken “män är från mars, kvinnor från Venus” förklarar de just detta väldigt bra. Hur kvinnans välmående går som en våg upp och ner. Kan rekomendera boken i övrigt också, då den beskriver hur vi generellt är som personer – kvinnor och män

Lämna ett svar till Sara Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *