Livsinspiration

Intervju- Camilla Soivanen “Träningen blev min livlina”

Idag fortsätter serien med livsinspiration här på hemsidan i form av en ny intervju! Den här gången har jag intervjuat en otroligt inspirerande kvinna som jag lärt känna via de events jag arrangerar ihop med mitt team. Camilla dök upp som en solstråle på ett event i Hofsnäs för några år sedan och jag slogs direkt av hennes livskraft och glädje, den smittar verkligen! Först senare fick jag veta att hon bar på ett ganska tungt bagage, både bokstavligt pga sin tidigare övervikt och psykiskt pga sin sons sjukdom. Det gjorde mig ännu mer imponerad av hennes livsglädje.

I intervjun ville jag veta hur hon gjorde för att ta tag i sina problem med vikten, många kämpar men lyckas aldrig riktigt nå målet, hur har hon gjort? Jag var också nyfiken på varför just hemmaträning blev hennes grej och hur det funkar att ofta ha med barnen när hon tränar. Vad innebär det för familjens gemenskap men också hur påverkar det träningseffekten? Jag tror att Camillas inställning till livet och träningen kan inspirera många, särskilt er som kämpar med tuffa saker i familjen.

Här kommer intervjun, vill ni veta mer om Camilla så finns hon på instagram, klicka här.

Tack för att jag fick intervjua dig Camilla!

Hej Camilla! Berätta, vem är du?
Jag heter Camilla är 43 år och jobbar som maskinskötare på Primo i Limmared. Jag är född och uppvuxen på en bondgård utanför Hökerum och var ofta med pappa ute och hjälpte till. Jag är gift med Peter och tillsammans har vi tre busungar, Linus 10, Johanna 8 och Viktor 6 år. Vi har en stor villa i Tranemo och gillar att greja både inne och ute.

Berätta om din resa! 
Det började som en viktresa men också en mental resa, det finns risk för lååång text här.

När jag tog studenten (-94?) vägde jag ungefär 68 kg, 164 cm lång. Jag var lite kraftigare än de flesta av tjejerna i klassen men jag hade egentligen aldrig sett mig själv som tjock. Däremot har jag alltid varit stark. Jag kommer ihåg en klasskompis som i tid och otid talade om för alla hur tjock hon var. En dag kom hon till mig och undrade om hon kunde låna mina idrottskläder, för hon hade glömt sina och vi hade ju ungefär samma storlek.. jag minns att jag blev ganska sur.. för jag var ju inte tjock.! Lite komiskt så här i efterhand kan jag tycka.. ja, eller tragiskt kanske, egentligen.

Gifte mig -98 vägde betydligt mer då.. och vid millennieskiftet..

-03 Vågen visade 90 kg och mitt mått var rågat. Nu fick det va nog! Tog tag i min kost och började med många och långa promenader i bra tempo. Skaffade även en motionscykel som mest samlade damm.. bytte ut några måltider i veckan mot en burk krossade tomater och solrosfrön (värmde och åt som soppa).. tog bort ALLT fett jag kunde och slutade med godis, chips och kakor. Självklart gick jag ner i vikt. Ungefär ett kg i veckan i snitt. Landade på 61 kg och kände mig jättenöjd. Höll nått år, men sen kom barnen..

-08, -10 & -12 är barnen födda. Gick upp mellan 20-35 kg under graviditeterna men lyckades gå ner det mesta igen. Efter sista barnet skaffade jag mig en crosstrainer och började träna lite smått igen.. jag var på god väg. Men..

I början av -13 fick vi beskedet att vår minsting, då 9 månader gammal, hade cancer, en hjärntumör och vår värld rasade. Operationer, sjukhusvistelser och massa hemska mediciner. Under ungefär ett år tillbringade vi i snitt 14 dagar per månad på sjukhus. Att sitta med en ettårig på ett sjukhusrum i en säng, större delen av tiden och mesta motionen man fick, var i korridoren med en droppvagn i släptåg. Mycket chips och godis blev det.. inte minst för att skingra tankarna.. Tidigt -14 var han färdigbehandlad, men oro och stress finns kvar långt efteråt. Släpper förmodligen aldrig helt. Jag kraschade den sommaren och i början av augusti -14 vägde jag 99 kg. Så tung hade jag aldrig varit. Inte ens när jag var höggravid. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Men aldrig(!!) att jag tänkte låta vågen slå över på tre siffror..

Där och då hade jag min motivation. Alla bitar föll på plats. Mitt beslut stod fast. Nu räcker det, nu är det bra. Dags att börja må bättre!

Dieter har aldrig legat för mig, och säger nån "har du bantat" får jag nått vilt i blicken. Jag vet idag att det handlar inte enbart om vad man stoppar i sig, utan om att göra åt det man stoppar in. En kalori är en kalori oavsett om det är pizza eller broccoli. Det är som med sparkontot. Om man sätter in mer pengar än man tar ut så blir det mer och om man tar ut mer än man sätter in så tar pengarna slut.. Men man måste äta för att orka och för att må bra måste man äta riktig mat och röra på sig!

Jag började med att försöka ta bort det mesta sockret. Inte kolhydrater som en enda klump, utan socker, så som godis, kakor mm.
Jag älskar frukt, nötter och grönsaker, så det äter jag massor av. Däremot ökade jag upp andelen protein i förhållande till kolhydraterna på tallriken. Dvs mer kött / fisk / fågel, mer grönsaker och mindre potatis / ris / pasta. Riktigt smör att steka i, vanlig grädde men bara lite osv.. Jag äter allt men inte alltid, kort sagt.

Sen bestämde jag mig för att köra minst 30 minuter, varannan till var tredje dag, svettig träning. Köpte ny crosstrainer och körde igång stenhårt.

Mitt första delmål var lite svävande. Jag skulle ner 10 kg tänkte jag, men satte ingen sluttid. Totalt sett ville jag ner under 70 kg, helst under 65 kg, men det trodde jag inte riktigt på själv. Dvs ungefär - 30 kg. Första 10 kilona tog 7 veckor. Då satte jag nästa delmål, 10 kg till och till jul denna gången, ungefär 3 månader och satte slutmålet -30 kg till min 40-års dag i slutet på mars. Jag nådde det tredje målet redan i början av mars och tänkte fortsätta 5 kg till och efter det försöka plana ut och landa för en hållbar livsstil.

Min "rehabilitering" tog ungefär lika lång tid som Viktors behandling. Träningen hjälpte mig att hantera och bearbeta det vi hade gått igenom tillsammans och idag har jag svårt att vara utan träningen.
Mitt gym i källaren har utökats successivt och idag finns där ett löpband, skivstång, kettlebells, vikter, gummiband mm

Vilken otroligt resa, imponerande att ni har orkat! HMen du, hemmaträning då, hur kommer det sig att du föll för det? 
Jag har aldrig riktigt känt något behov av att gå till ett gym, eller så kanske man kan säga att jag var för lat. Tror att det i botten ligger en osäkerhet och lite rädsla också kanske, men. Samtidigt hade jag nog inte klarat av rent mentalt, i alla fall i början, att ta mig så långt utanför hemmet med mitt "bagage".
Sen är det, i min värld, enklare att få till tiden, när man kan gå ner en stund när det passar i livspusslet och samtidigt kunna avbryta mitt i, om det behövs. Sen har jag ju en stor en fördel i att vi har stort hus och har plats.

Inspirerande, jag tror många kan känna igen sig i detta att inte vara bekväm i ett gym när man är nybörjare. Jag vet också att du ofta tränar med dina barn, berätta om dina tankar där! 
Jag har aldrig gjort nån grej av det direkt. Jag har varit konsekvent med min träning och för barnen kom det naturligt. Nyfikenhet har gjort att dom vill vara med, dom vill testa det jag gör. Dom har fått det, under uppsikt naturligtvis. Dom fascineras av "hur snabbt jag springer på bandet" eller "hur jag lyfter med vikterna". Dom gör lekar med olika inslag, ibland är en av dom "mästare" och dom andra "lärlingar" och så tränar dom upp sig till olika "nivåer". Ibland handlar det mer om att "köra till hundra reps" eller bara "studsa runt" på pilatesbollen. Min stora kille vill gärna köra ett pass på crosstrainern och sen lite styrketräning som dom brukar köra i skolan. Leken är det viktigaste, det ska va kul inte tvång. Men ibland blir min träning lite splittrad.
Det kan bli lite väl spännande, vi är ju lite många på liten yta och även en liten hantel gör ju ont att få på foten eller i huvudet.

Hur ser du på det faktum att du som förälder faktiskt sätter ett väldigt bra exempel för dem med din träning? 
Jag tycker att det är viktigt att dom får vara med på egna villkor. Det finns inte rätt eller fel så länge ingen skadas. Dom gör en lek av stunden och får träningen på köpet. Det underlättar ju att vi tränar hemma förstås. Ansvaret som förälder tycker jag handlar om att föregå med gott exempel och att inkludera barnen. Vi är inte en familj med massa "schemalagda" aktiviteter, det blev aldrig så efter Lillemans sjukdom, vi orkade och ville inte riktigt. Men vi är väldigt noga med att alla ska ut och röra på sig. Vi spelar PokemonGO t.ex och hela familjen promenerar med varje helg, oavsett väder. Vi går till skolan så ofta som möjligt och tar hellre en promenad till affären än att ta bilen.

Barnen gör som du gör inte som du säger...

Jag blir såklart nyfiken på hur du motiverar dig, för många så handlar ju motivationen om att tex boka en tid med en vän, eller gå på pass ihop med andra eller besöka ett gym och bli peppad av att se andra kämpa. Hur gör du för att orka köra på så hårt som du ändå gör? 
Till att börja med så vet jag att jag "behöver" träningen på så många plan. Det handlar mycket om att må bra inifrån och ut, både i kropp och knopp. Jag tog mig ur min "krasch" efter Viktors hjärntumör utan samtalskontakt och annan terapi än mina "grispass" på crosstrainern.
Sen är jag riktigt enveten, så det retar gallfeber på vissa... eller de flesta... det är ett släktdrag som jag delar med både mina syskon och med barnen. Mycket användbart om man använder det på "rätt" saker.
Självklart saknar jag motivationen ibland och visst skippar jag tänkta pass. Det viktigaste tror jag är att jag är medveten om vad träningen ger, det gör att jag ändå längtar ner i källaren eller ut i skogen. Och om orken inte riktigt finns för ett tuffare pass, så går jag en promenad istället. Jag gör ingen stor grej av det, kan bli lite gnällig kanske, om du frågar min man.
Sen blir all träning roligare i lite fina kläder, en riktig motivationshöjare!

Hur vet du vad du ska träna varje gång? Följer du nåt program eller hittar du på allt själv?
Jag har egentligen ingen plan när jag tränar, och mitt mål är att må bra och bli starkare för att kunna klara min vardag, både på jobbet och privat. Att slippa ha ont och gärna att bli lite snabbare och orka springa lite längre. Jag följer lite olika konton på Instagram för tips och idéer. Sen har jag ju varit med på flera av dina event, PT smallgroups, webbkurser mm. och lärt mig massor. Jag tar även hjälp av Samantha i ditt team, både som PT och massör. Passupplägg gör jag ibland helt själv utifrån vad jag har lust med och ibland plockar jag fram något ur "arkivet" från något pass jag varit med på tidigare, eller så kör jag ett pass ifrån t.ex Instagram som verkar kul.

Har du några tips till den som vill komma igång med hemmaträning?
Gör inte så stor grej av det. Man måste inte ha en massa prylar eller tid. Gör det som är kul först och främst. 10 min här och 5 min där är också träning, eller planera in en timme om det är enklare för dig. Jag tränar oftast på kvällen när barnen ändå sitter i soffan t.ex. försök hitta luckor som passar dig. Låt barnen / maken / sambon vara med. Peppa / hjälp varandra. Kör lätta cirkelpass med barnen, lek och ha kul. Använd fantasin. Finns mängder av tips på både Instagram, Facebook och Youtube.

Fotnot
Viktor mår idag bra och det är nu 5 år sedan vi avslutade behandlingen. Han har tack och lov inga stora men, han är döv på ett öra då tumören satt runt hörselnerven och man kapade av nerven när man tog bort den. Han saknar ena balansnerven men, kroppen är fantastiskt och den kvarvarande nerven har tagit över mer och mer och kompenserar för den som saknas. Viss ansiksförlamning som gör det lite svårt för Viktor med vissa ljud i talet, men träning hjälper. Stöd gärna barncancerfonden och Viktors insamling.

Här kan du läsa mer om Viktor (klicka)

 

 

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *