Debattinlägg,  Livet,  Livsinspiration

I ett töcken av sorg och panik

Jag lever i nån slags vacuum just nu, som resten av träningssverige. Sån otroligt sorg och tomhet efter att de senaste veckorna tvingats följa Terese Alvéns resa från att ha diagnosticerats med äggstockscancer i april/maj till att nu alltså ligga nedsövd sin sista tid i väntan på döden. Fan, det där ordet, det ger mig panik! Det känns svårt att ens skriva om eller göra nåt annat än att bara sörja, det är en sån sorg och en så otroligt stark påminnelse om hur snabbt livet kan ta slut, från full av liv, hälsosam, stark och sprudlande till att bara ligga där och vänta på att få dö, inom loppet av några veckor. Det går inte att ta in! Jag kände inte Terese väl men vi var kollegor i samma bransch och vi hördes av några gånger om olika projekt eller reportage.Hon var en förebild och inspiration för så många av oss som jobbar med träning och hälsa på olika sätt. Så sund, balanserad och klok!

Jag gråter varje kväll just nu och i helgen har jag gråtit så mycket att jag knappt kunnat sova. Hur är det ens möjligt att någon så ung bara blir så sjuk och dör, och sen inte finns mer?! 37 år. Det är ofattbart.

Jag tänker på hennes barn och hennes man, som nu ska försöka leva utan henne. Vilket lass han ska dra! Stötta genom skolan, trösta vid första olyckliga kärleken, fira student, första jobbet, giftemål, barn? Fatta beslut kring olika saker, hela tiden helt ensam. Overkligt. Sen tänker jag på henne och den fruktansvärda ångesten att dö ifrån sina barn. Att fatta beslutet "nu vill jag sova tills jag är borta" och då veta att när jag sluter mina ögon nu, då kommer jag aldrig mer att få se mina barn. Hur orkar man ens igenom det ögonblicket utan att gå sönder på riktigt?

Insamlingen till cancerfonden är snart uppe i en halv miljon på ett par veckor, det visar hur mycket hon påverkade människor omkring henne. Hennes sista önskan var att vi skulle skänka pengar dit och köpa hennes bok som kommer ut i höst, där går också alla pengar till cancerfonden. Jag tänker på när hon skrev om detta, i samband med att hon berättade om cancern. Hon måste ha vetat redan då att det inte skulle sluta väl...

Den viktigaste påminnelsen i allt detta, för oss som fortfarande finns kvar och har en chans att välja, är att leva, leva leva! Så starkt vi bara kan, varje dag, varje minut. Strunta i allt oväsentligt som karriär, status, pengar eller likes. Lägg din energi på sånt som spelar roll på riktigt! Vänner, familj, tid tillsammans, att njuta av livet, slappna av, ta hand om dig själv. Jag tror aldrig att jag kommer känna, oavsett hur gammal jag blir, att "nu har jag levt klart, nu kan jag dö och det känns okej", inte ens om jag blir 100 år,  men jag tror absolut att det kommer vara lite mindre ångestladdat om jag levt som jag själv vill och varit lycklig. Så fokusera på detta, att fylla livet med glädje och upplevelser, det är det bästa du kan göra för att hylla de som inte fick chansen att välja!

45

2 kommentarer

  • Malin

    Jag får panik bara av tanken att behöva försöka säga till barnen att en av deras föräldrar ska dö. Förklara, svara på oändliga frågor, stötta dem o deras sorg samtidigt som man själv såklart skulle gå fullkomligt sönder. Hur i hela världen överlever man ens det? Jag börjar stortjuvs bara av att tänka på det!

Lämna ett svar till Madeleine Rybeck Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *