Back to home
in Livet

När den siste av de äldsta dör

  • 6 september, 2019
  • By Madeleine Rybeck
  • 0 Comments
När den siste av de äldsta dör

Så fick du då äntligen vandra vidare, såsom du längtade efter din sista tid. Du blev aldrig 100 år som du tänkt men det var inte långt ifrån. Jag hoppas att du kände dig nöjd med det.

Jag kommer alltid minnas dig som den starka, envetna och tystlåtna gubbe du var. Inte många ord av ömhet kom över dina läppar genom livet, men så var det på din tid. Det slösades inte med kärleksförklaringar. Men jag minns hur det var att sitta i din famn när jag var liten och hur stolt du var över oss alla. Jag kommer minnas alla middagar med historier från förr, du berättade dem alla som om det var igår. Jag kommer bära alla våra minnen tillsammans i mitt hjärta, den där morgonen när hästarna rymde och vi hittade dem i grannbyn skenande bland långtradarna, de gånger du skottade snöhögar höga som taket som vi åkte sopsäck nerför. Alla gånger du tände i spisen och eldade så vi andra fick utrymma hela huset av värmeslag, alla ändlösa timmar vi spenderade framför tennismatcherna på tvn, hur du kunde varenda spelares namn. Hur vi satt i köket och tittade på småfåglarna som åt från fågelbordet och spanade på älgarna vid saltstenen genom kikaren. Hur vi gick och gick i jakten på de där förbaskade hjortronen, kom vi nånsin ens hem? Och de där grisfötterna som du envisades med, tyckte du verkligen att de var goda?!

Du fick som du ville och bodde hemma ända till slutet. Gick där fram och tillbaka mellan huset och ladugården, högg din egen ved. Finskt blod förgås inte så lätt och dig var det ingen som satte sig på, inte ens dina sista timmar. Trots att vi verkligen försökte, det ska gudarna veta. Jag hoppas att jag fått iallafall några gram av din envishet med mig ut i livet, då behöver jag aldrig oroa mig för hur det ska gå med allt.

Jag kommer minnas dig varje gång jag sitter på er altan och tittar ut över åkern. Varje gång jag öppnar dörren till lekstugan du och pappa byggde till oss. Varje gång jag går till ert gamla utedass med daggen på mina fötter. Jagar mygg i er gamla sovstuga eller kissar i hinken i lagården. Jag kommer gråta över dig varje gång Lasse Berghagen sjunger om en kväll i juni och minnas hur vi dansade allihop med dansbanden spelandes på den bärbara cdn. Hur du vaggade från sida till sida, släpade fötterna och hur mormor skrattade som bara hon kunde. Fnittrande som ett litet barn. Jag tror att du hade dina gamla bruna tofflor på dig.

Jag hoppas jaktlyckan är god där du är nu, att du får träffa alla gamla vänner från Trollsländevägen, att hjortronen alltid är mogna och att "Selma lilla" tar emot dig med öppen famn. Det är du faktiskt värd. Även om "barnavännen Jesus" inte var din bästa vän hoppas jag att han ser dig för den du verkligen var därinne och ger dig upprättelse för all din ångest. Du gjorde ditt bästa och vi alla älskade dig så innerligt. Vila med den vetskapen, i det ljusaste rummet i mitt hjärta ska du få bo.

Lova att vinka till mig med någon av dina kökshanddukar om du ser mig från där du nu är. Det får mig alltid att skratta. Vi ses snart igen, lova att tugga försiktigt så länge och håll bastun varm. Tack för att jag fick ha dig så länge. Och hör sen!

 

19
By Madeleine Rybeck, 6 september, 2019
Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *