Livet

Jag är inte okej med döden

Jag tänker mycket på döden just nu. Igår hade vi minnesstund för min morfar som gick bort i slutet av augusti och hans död innebär att hela den generationen i min familj, dvs mormor, morfar, farmor och farfar, nu är döda. Jag vet att döden ska vara sådär abstrakt och omöjlig att förstå men det gör mig ändå så otroligt frustrerad att den är så definitiv! Gården där mormor och morfar bodde står ju kvar, varje bild på den gör att tårarna sprutar och hela jag översköljs av alla minnen vi skapat där, tusentals olika dagar, händelser, ögonblick.

Hur vi grillade korv i tunnan på gården, hur jag gick barfota i gräset på mornarna, hur mormor stod ovanför trappen och strök kläder, hur vi dukade upp på altanen med vita duken och hur jag och Pernilla (min äldsta lillasyster, jag är äldst av fyra syskon) drog såna där ärtskidor från träden och lärde oss spela på dem. Och hur morfar kunde göra ljud med armhålan, herregud, det hade jag helt glömt tills alldeles nyss!

Hur kan ett gammalt jäkla hus få leva och finnas kvar hur länge som helst men vi som fyller huset med liv, vi kommer alla att försvinna?! Det är så ologiskt på många sätt.

Mina föräldrar kommer rusta upp huset och bo där så småningom, vi fyra syskon kommer säkert använda det som sommarstuga framöver, kanske fira jul där allihop osv. Huset kommer fortsätta fyllas med minnen, skratt och gråt, värme från vedspisen och puttrande grytor i köket. Kanelbullar och älgkött. Men de två som lade grunden till allt detta, de kommer inte att vara med. Det är en enorm tomhet redan nu. Jag kan liksom inte fatta det.

Jag försöker vända det till något konstruktivt och tänka att jag verkligen måste leva, ännu mer, medan jag kan. Men det är svårt, för hur "bra" jag än är på att leva och uppskatta livet så kommer det aldrig någon belöning i form av evigt liv. Oavsett hur roligt jag har, hur lycklig jag är och hur mycket gott jag gör för andras kommer domen altid vara densamma.

En dag ska vi alla dö.

Det känns faktiskt inte rätt. Inte ett dugg okej, inte alls som en del av livet. Bara ett stort jäkla mörker som gör mig arg, frustrerad och uppgiven. Jag vill inte dö. Jag vill inte att människor jag älskar ska dö. Jag vill inte förlora dem ur mitt liv. Jag vill ha dem alla hos mig och skapa fler minnen, uppleva fler dagar, stanna kvar i tryggheten det innebär att vara en liten tjej som cyklar till Börjes lanthandel och köper röd mjölk och tunnbröd, eller äter Polly i vävstugan med mormor vid sin sida.

Nej, jag är faktiskt inte okej med det här med döden. Jag är bara inte det.

 

17

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *