I helgen fick jag äntligen, äntligen chans att ställa mig på mina skidor för första gången denna säsong. Herre Gud vad jag har längtat! Termometern visade strax under (eller säger man över om det är varmare?) -10 grader i fredags och solen strålade från en nästan molnfri himmel. Jag frågade mamma om hon trodde att jag skulle klara två varv på spåret utan att få hysterisk träningsvärk men hon rekommenderade bara ett. Så jag tog tre.
Idag var det något kallare men fortfarande fullt hanterbart. Jag fick med mig pappa ut och med träningsvärkiga ben tog jag mig tre varv igen, solen på näsan och kylan bitande i kinderna, drömmigt härligt! Jag utbrast flera gånger "men Gud vad härligt det här är!" i ren eufori. Och sen stakade jag lite snabbare.
Det är lite så jag jobbar, när livet är sådär magiskt härligt och endorfinerna slår kullerbyttor i bröstet så flyger förnuftet ut genom öronen. Jag kunde inte sluta! Jag ville ha mer svett, mer puls, mer sol i ögonen. Om det inte var för att någon därhemma behövde sin matfabrik så hade jag nog åkt än...
