Back to home
in Kvinnohälsa, Livsinspiration

Intervju Malin Lundskog- “Så hittade jag livsglädjen efter min utmattning!”

  • 11 maj, 2019
  • By Madeleine Rybeck
  • 0 Comments
Intervju Malin Lundskog- “Så hittade jag livsglädjen efter min utmattning!”

Dessa intervjuer som jag gör här i bloggen har blivit lite av ett favoritämne för mig. Jag får chans att dela med mig av andra människors framgångskoncept, glädjeämnen och livsfilosofi och jag hoppas ni blir lika inspirerade som mig av att läsa dem!

 

Har du missat några av intervjuerna så hittar du dem alla här. 

Idag ska ni få ta del av min fina vän Malin Lundskogs historia. Malin har för mig alltid framstått som en riktig livsnjutare men desto längre vi känt varandra desto mer har jag förstått att hon inte alltid har varit det. Hon har under många år mått riktigt dåligt, på grund av stress och prestationskrav på i princip allt i livet. Jag skulle säga att hon hamnade i den typiska kvinnofällan, att vilja prestera på jobbet, vara en perfekt mamma, ta hand om allt och alla och aldrig egentligen tänka på sig själv. Det gick åt helvete, såklart. Idag jobbar Malin med hälsa på heltid och hjälper andra människor att må bättre och hitta en hållbar och hälsosam livsstil. Jag tycker hennes historia är otroligt inspirerande eftersom den visar att det aldrig är för sent och att vi kan göra väldigt mycket själva för att faktiskt få ett bättre liv.

 

Ni hittar Malin på hennes hemsida och Instagram. Här kommer intervjun!

Hej Malin! Stort tack för att jag får intervjua dig. Vill du börja med att berätta lite mer om dig själv?

Älskar livet, Bruce Springsteen, löpning och havet. Född och uppvuxen i Göteborg där jag bor nu också. Fyller 50 i år, två utflugna söner (väldigt konstigt eftersom jag fortfarande känner mig som typ 27 ...), en springer spaniel (Brorsan), en katt (Nathan) och en man (herregud å det också: 25-årig bröllopsdag i år!). Okej älskar familjen också;-) Och mina vänner! Hjälper hälsoföretag och kloka kvinnor att skaffa goda vanor, gott mindset o ett gott liv.

Har verkligen inte alls alltid älskat livet eller varit så nöjd med det och mig själv som jag är nu. Jobbat massor med det och tror att det är därför jag vill göra skillnad för andra och visa att alla har allt inom sig och att det går att plocka fram det hos alla. Med hjälp av mod och träning!

Vi har ju känt varandra några år nu, vi lärde känna varandra via Urban Tribes första gången, när vi båda jobbade som löpcoacher där. För mig har du alltid framstått som så full av energi och väldigt lycklig över livet liksom! Men jag vet att det inte alltid varit så. Det var många år du du stressade runt och nästan hade ihjäl dig själv. Berätta!

Jag var säkert som de flesta andra barn: nöjd och glad med livet och mig själv. Utan press från nån annan någon gång satte jag nog en hel del press på mig själv - vet inte när det började, men lite beröm här och bra betyg där triggade säkert igång min vilja att få mer. Prestation och perfektion stod högt i rang för mig, oavsett om det handlade om träning, skola, festa (ja, det kan också göras med perfektion ;-), fotboll, hem, barn (vem f-n vill inte ha välartade barn liksom ...), safta, sylta, bli chef (blev aldrig det! Förrän jag startade eget 😉 ) osv osv.

Jag gjorde grymt inrutade scheman, både till vardag och helg. Tidssatte allt och hade även helgerna schemalagda med rensa rabatter kl 9-10, mellanmål 10-10.15 (när barnen var små), promenad 10.15-11.30, utflykt, ringa mamma, träna, äta, sylta, skriva, umgås ... Vilket galet spektakel alltså. Stackars min familj! Blev sååå missnöjd när tidsplanen sprack!!! Klart att den sprack - barnen var ju små 🙂 Och missnöjd över att jag inte blev chef, även om jag aldrig gjorde nåt seriöst försök ...
Allt handlade om att producera. Läsa (har eg alltid älskat att läsa) var inte produktivt. För att inte tala om att sova! Sååå onödigt tidsslöseri! Vilken mamma satt inte och sydde typ jumpapåsar och packade frukt kl fyra på morgonen? Förhoppningsvis ingen annan - men jag gjorde det. Har nog alltid gillat att svettas och flåsa, men gick stenhårt på att det var skitviktigt att ha mål som att bli smalare och snabbare ... Njutet kom i sista hand.
Vad var det som fick dig att tippa över kanten och förstå att du hade fått nog?

Helt ärligt? Jag förstod inte det. Inte då. Kom till jobbet, jobbade som informatör, en dag och hade verkligen ingen aning om hur jag kom dit eller upp på mitt kontor. En kollega som kom in på rummet hittade mig där jag satt grät. Riktig fulgråt. På jobbet! Utan anledning ... (var alltid på jobbet jättetidigt för att kunna hämta på dagis tidigt - det var en viss status i det).
Blev hemskickad. Körde själv (känns jäkligt farligt nu när jag tänker tillbaka), kom hem. Körde aldrig mer tillbaka. När jag väl landade hemma sov jag. Sov o sov o sov. Och fick höra saker som "ryck upp dig" och det var ju så jag själv kände också. Loooser liksom! Det är väl bara att rycka upp sig?

Och tankarna som gick till när mina små killar någon vecka innan frågade mig varför jag alltid var så arg. Mitt svar? Ett skitargt "Jag är inte arg!!!" Men den signalen såg jag inte själv. Tunnelseende skulle jag vilja kalla det ...

När du då gick in i väggen, hur upplevde du det? Vad var det svåraste?

Svårast? Att vara så svag. Och inte ens orka le mot barnen. Att bara gråta. Jävlar vad jag grät. Hela tiden! Den totala tomheten. Och den ständiga oron för när chef och/eller försäkringskassa ringde. Jag var ju liksom inte sjuk ...

Att tro att någon dag/veckas vila skulle göra susen. Att tro att jag skulle orka umgås med mina vänner. Att behöva ta ansvar för andras reaktioner. Att känna mig värdelös. Sjukskriven liksom! Och senare: att släppa kontrollen över hemmet. Barnens frukt till fruktstunden, deras jumpapåsar, att de hade matchande strumpor, att vi köpte färdigmat ... Misslyckad!

OBS! Min man var världsbäst hela tiden! Så lugn och trygg. Och accepterande. Det här var innan/i början av att vi pratade om utmattning i samhället

Vägen från det, till där du är idag. Jag förstår att det har krävts en hel del jobb. Var börjar man?

Jag tror i acceptans!

Acceptera sig själv som man är. Alla sidor av sig själv. Och acceptera det som är. Situationen/livet. Att släppa allt vad prestation heter. Att våga vara svag. Våga ta hjälp. Våga vara ärlig! Både mot sig själv och mot sin omgivning. Det här dröjde länge för mig. Jag försökte vara stark. Fick ju också höra sådant som "du som är så stark" och ville på ngt sätt leva upp till det. Har alltid sett mig själv som stark ...

Det är ju så förenklat att säga att en själv/någn är si eller så. Vi är så otroligt mångfacetterade allihop. Tillåta sig att släppa fram alla sina sidor. Och när allt ligger där på bordet och acceptansen finns börja bygga upp kärleken till sig själv igen. FY fan! Dessa skitnormer att gå omkring och säga att man är tjock, ful, kass ... De påverkar vårt mående. Massor!

Idag har du ju sån otroligt stark livsglädje, den lyser och färgar av sig på alla omkring dig! Kan du säga något om hur du jobbar i din vardag för att behålla ditt positiva mindset?

Åh, tack för att du säger det. Och vet du: jag HAR verkligen en enorm glädje till livet. Och faktiskt börjar jag varje dag med just acceptans. Jag skriver varje morgon om vilka känslor jag har, försöker inte trycka undan någon utan tar fram de jag är i kontakt med för dagen. Och tackar för dem - oavsett om det handlar om oro, ilska, frustration eller kärlek, glädje och stolthet (att kunna känna är ju verkligen fint ändå). Tar emot och tackar för känslorna (är helt övertygad om att vi inte kan punktförbränna känslor - hela registret måste finnas där) och kan genom skrivandet se tydligt vad de vill säga mig. Typ oro, vet kanske inte ens först varför jag är orolig, men kan genom att skriva ner min oro se att den beror på t.ex. oro över hur jag ska fixa att hålla en föreläsning. Då kan ju göra nåt åt oron genom att faktiskt förbereda föreläsningen ...

OCH: jag sätter en daglig intention! En intention som ger mig rätt riktning just den dan. Sätter den utifrån det jag känner behov av just den dagen. Kan vara tillit, lätthet, glädje, mod ...
PLUS: tackar! Ja, utöver att jag känner då så tackar jag för människor omkring mig, sådant som händer, sådan jag är och ibland till och med för sådant jag vill ska hända 🙂

Och så rör jag på mig. Varje dag. Ute i naturen, springer och/eller går. Det gör underverk för mitt mindset! Det och kallbad. Går liksom inte att vara annat än go o glad efter kalla bad 🙂

Hur ser din vardag ut idag? Vad jobbar du med, hur jobbar du och vad gör du i övrigt på dagarna?

Jag går upp, oftast när jag vaknar (inte sent, men inte heller helt maniskt kl 5 som jag kunde göra förut). Släpper ut hunden, tar en kaffe och skriver (som jag berättade om ovan). Sen går jag ut. Går eller springer. Därefter börjar mitt jobb. Oftast ... Ibland med kund (vägledande snack eller träning) och ibland med blogg/nyhetsbrev/planering av kurser/föreläsningar och ibland med möten med samarbetspartners. Jag är bäst på morgon/förmiddag.

Lunch: ut en sväng! Alltid frisk luft då. Eftermiddag: svarar på mail, admin, kanske fotar för blogg och sociala medier- sånt som inte kräver så mycket tankeverksamhet. Och ofta en tupplur. Älskar tupplurar! Hundpromenad på det.
Två dagar/vecka har jag kvällsjobb. Då har vi onlinemöten i mina webbprogram - det ena för hälsoentreprenörer (extended Freedom Academy) och det andra för kloka kvinnor (Tjejgänget) som vill skaffa goda vanor. Sååå fascinerad över den genuina kontakt vi får över nätet.
Och annars skriver på kvällen. Har skrivit en del böcker och ... kanske har en på gång;-)

Alltså ... det här är så det ser ut för det mesta. Kan ju hända andra saker också (som vänner och netflix t.ex.), men är väldigt mån om mitt morgonskrivande och att komma ut i naturen varje dag. Det betyder massor!

Jag tror att ditt liv kan framstå som ett riktigt drömliv för många, men kanske också lite orealistiskt. Kan verkligen alla (som vill) leva som du gör?

Bra att du sa alla som vill!  JA-a! Alla kan! Jag är helt säker på att att alla som vill kan skapa sitt eget drömliv. Det handlar så mycket om att våga vara ärlig mot sig själv: vad är det EGENTLIGEN som betyder nåt för mig! Våga se vad ens drömmar är idag - pratar med så många som lever kvar i de drömmar de hade för längesen och så har de missat att de har utvecklats under livets gång. Och bytt dröm.

Och självklart: det handlar mycket om att våga släppa kanten oavsett om kanten är pengar, människor eller normer. Eller vanor. Eller ... vad den nu kan bestå av. Jag är faktiskt en jättevanlig kvinna, som jobbar skitmycket mellan varven, känner mig värdelös ibland, känner mig ensam och övergiven men som har tränat massor på att lära känna och tycka om mig själv, så jag vågar ta mig genom downperioderna, för att jag vet att jag dels är värd det och dels att det går över. This too shall pass du vet ...

Om du skulle ge tre konkreta tips till den som känner sig fast i ekorrhjulet och drömmer om en annan vardag, vad skulle det vara?

Oj, tre? Men okej - för att börja:

Ta reda på vad du vill! På riktigt alltså. Våga drömma och se dig själv i drömmiga scenarier. När det kittlar i magen - då! Då har du hittat nåt. SÅ: det handlar om mer än att komma bort från ekorrhjulet, det handlar om att komma till något. Inte komma till. Det handlar faktiskt mycket om att njuta av resan också. Oj - det här var inte ett tips? Haha!
Skriv!(som jag beskrev ovan. Jag har en skrivkompis som bevittnar det jag skriver, så det finns verkligen på riktigt ... Så värt acceptera och lära känna sig själv). Skrivandet skapar en otrolig klarhet i vem jag är, vad som är viktigt och ger kraft framåt.
Börja göra! Utan action blir ingen förändring gjord. Ta små små små steg, myrstegsrevolutionen är grejen för att skaffa nya vanor - särskilt om du firar varje litet steg.
En sista fråga, om du måste välja mellan att springa eller kallbada, vad väljer du då?
Ha ha ha - det här var fasenimig den svåraste frågan av dem alla .... Måste jag?
Om jag måste: springa!

11
By Madeleine Rybeck, 11 maj, 2019
Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Instagram API currently not available.