Back to home
in Löpning, Träning

Formtest-maxning på 10 km

  • 19 december, 2019
  • By Madeleine Rybeck
  • 8 Comments
Formtest-maxning på 10 km

Idag var det dags! Efter att jag avslutat Tre månader för mig har jag tagit tre dagars vila och bara ätit, sovit och återhämtat mig. Jag har laddat batterierna och framförallt peppat och förberett skallen inför det som komma skulle och idag var det alltså dags, dagen jag skulle maxa på milen för att se om målet "snabbare löpning" som jag satte som en av mina målsättningar under Tre månader för mig var uppnått.

Jag har ett personbästa på 10 km på 45.18 men det var sex år sedan, Elsa var bara 10 månader då och jag var full av bloddoping efter graviditeten så den tiden förväntade jag mig inte att kunna slå nu. Däremot ville jag gärna gå en bra bit under 50 minuter, det kändes ändå realistiskt även om motivationen till just löpningen var det jag kämpade hårdast med under min tremånaders-utmaning.

De sista dagarna har jag varit så pirrig och nervös, nästan som inför ett lopp. Jag har ett förflutet med gaska mycket tävlande för er som inte har följt mig så länge, jag har sprungit ultralopp med ett personbästa på 64 km på 6-timmars och över 9 mil på 12-timmars och jag har tävlat i bodyfitness i flera år med en tredjeplats på luciapokalen 2014 som bästa prestation. Så min kropp och mitt huvud vet vad det innebär att tävla och prestera. Efter min utmattning 2016 har jag dock inte presterat något alls i varken träningsväg eller andra områden, helt enkelt för att jag inte velat påfresta min hjärna med sånt efter kraschen. Att överhuvudtaget våga sätta detta prestationsbaserade mål för mig själv kändes därför som en vinst i sig självt, tänk vilken lång väg jag kommit de sista åren!

Ni som springer lopp emellanåt vet hur känslan är dagarna innan det är dags. Musklerna känns stela, benen känns tunga, man analyserar varje sekund av dagen. Har jag inte lite ont i ena knäet? Äter jag nu tillräckligt till middag? Har jag inte liiite ont i halsen?! Jag har försökt ta det med jämnmod men är samtidigt så imponerad av att min kropp så väl kommer ihåg vad som krävdes för att just prestera, trots att det känns som det gått en livstid sen dess. Jag har mest jobbat med tankarna och försökt förlika mig med hur jobbigt det skulle bli, att maxa och pressa sig till sitt allra yttersta kan liksom inte vara annat än fruktansvärt!

Jag värmde upp några minuter på löpbandet, joggade lätt, drack lite vatten och slängde av mig linnet. Inget som klibbar och är i vägen får störa! Stängde av bandet och nollställde det för att få rätt tid och distans och sen körde jag igång. Målet var att hela tiden hålla mig under 5-fart dvs 12 km/timme, utöver det skulle jag gå på känslan och försöka vara lite kall först halvan, jag ville inte bränna krutet för tidigt. Benen studsade iväg första biten och 5-fart kändes nästa löjligt lätt! Jag ökade ganska snart upp och låg sen stabilt kring 13 km/h och malde på. Hög musik i öronen och en helt ny spellista dags till ära med enbart sjukt peppande låtar. Benen trummade på, andningen kändes lätt, överkroppen avslappnad.

Från 3,5 km till 5 km hade jag en liten dipp och fick sänka farten lite. Passerade 5 km på 23.31 och tänkte att en tid kring 47-48 minuter borde vara genomförbar. Kilometer 6-7 var supertunga och jag tänkte nog minst 50 gånger att jag skulle hoppa av. Det är svårt att beskriva vad som händer i huvudet under en matning på det här sättet. Först är man galet peppad, allt känns lätt och man är 100 % fokuserad. Sen kommer dipparna, först korta stunder och sen längre och längre. Huvudet talar om gång på gång att "du behöver inte göra detta!", "det räcker nu!" och "du är ju bra ändå, du har inget att bevisa!". Högre och högre skriker tankarna och pulsen bara rusar, svetten sprutar och tekniken fallerar mer och mer. Det finns så många andra saker som känns mer vettiga att ägna sig åt just då än detta, vilka dumheter att hålla på och plåga sig såhär!

Ja sådär håller det på, minuterna går och jag sänker och höjer farten om vartannat för att ha något att fokusera på. 0,2 km upp, 0,3 km ner, 0,5 km upp osv. Bestämmer mig för att när det är två kilometer kvar ska jag trycka på allt jag kan! Ökar stegvis och det känns okej men redan efter 4-500 meter kommer en dipp igen, kroppen är så förbannat trött nu! Minskar lite igen, 1,3 km kvar. Bestämmer mig för att bara försöka hålla samma fart in i mål, inte sänka mer, bita ihop och hålla ut. 0,7 km kvar och jag får lite ny energi. Ökar upp igen, högsta farten idag på 14 km/h, nu är det pannbensträning! Benen vill inte, lungorna vill inte, axlarna är till och med tunga. Känner att det bränner under ena fotsulan också och tänker på att julen ju handlar om att koppla av och umgås med familjen, inte plågas som en jäkla gris på ett löpband! Blir arg på mig själv och skakar av mig alla fåniga tankar, de hjälper mig ju inte just nu!

500 meter kvar och benen går som trumpinnar, tekniken är inte vad den borde vara just nu om jag säger så men jag strugglar mig fram med alla krafter som finns kvar. "Fy fan, aldrig mer ska jag springa!" tänker jag och ökar lite till sista 200 meterna. Bromsar ner en aning när klockan visar 9.95 och fiskar upp telefonen, måste ju fota tiden för att ens komma ihåg, så trött är jag nu! Klockan slår över på 10 kilometer och tiden stannar på 47.38.

Himmel och helvete vad jobbigt! Hoppar av bandet, bromsar ner det på snigelfart och försöker promenera för att få ner pulsen. Tänker att jag ska kolla på telefonen för att se vad tiden blev (för det har jag redan glömt) men det tar flera minuter innan jag kan uppbåda kraft att öppna telefonen igen. Går och går och går och till slut börjar pulsen vara på en okej nivå igen. En av tanterna som kört gruppass i gymet medan jag sprungit kommer fram och frågar hur långt jag sprang och ger mig några berömmande ord för att det gick så fort. Just då kanske det allra bästa jag kunde få, nån som förstod hur jag pressat mig och kämpat!

Det blev inget personbästa men det hade jag som sagt inför förväntat mig heller. Jag är otroligt nöjd med tiden och skulle nog ändå säga att den förbättrats ett par minuter under dessa tre månader, innan dem fick jag kämpa väldigt hårt för att klara milen på 50 minuter en vanlig dag. Sex år var det sen jag maxade på milen sist och vet ni, det dröjer nog minst sex år innan jag gör det igen! Nu ska jag vila ett par dagar till och sen ser jag framemot skidåkning i Norrland.

Får man ta jullov nu?

23
By Madeleine Rybeck, 19 december, 2019
  • 8
8 Comments
  • Elisabeth
    19 december, 2019

    Wow, så jävulskt starkt jobbat! Grattis!

  • Marika Messer Peterson
    19 december, 2019

    Så bra kämpat! Grattis till en mkt bra tid.
    Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor.
    Nu skall jag själv ut på en runda, men helt kravlös jogging:-)

  • Lotta Hillman
    19 december, 2019

    Respekt!!! Så jäkla bra kämpat! Där tjockade du på pannbenet lite till 🙂
    Härlig känsla när man nåt målet och inte gett upp pga att huvudet tycker det. Man är nöjd med sig själv då 🙂
    Nu får du vila och njuta av att du fixade det.

    • Madeleine Rybeck
      19 december, 2019

      Tack snälla! Ja jag är så himla nöjd och stolt över mig själv!

  • Karin Karlsson
    19 december, 2019

    Härligt kämpat!🤩👏Väldigt starkt. Den där spellistan, kan man få tips på den? 🎶

    • Madeleine Rybeck
      20 december, 2019

      Menar du om jag kan dela den? Eller hur funkar det på Spotify, kan du söka på namnet kanske?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *